Gillar denna beskrivning!

WELCOME TO HOLLAND

by
Emily Perl Kingsley.

c1987 by Emily Perl Kingsley. All rights reserved

I am often asked to describe the experience of raising a child with a disability - to try to help people who have not shared that unique experience to understand it, to imagine how it would feel. It's like this......

When you're going to have a baby, it's like planning a fabulous vacation trip - to Italy. You buy a bunch of guide books and make your wonderful plans. The Coliseum. The Michelangelo David. The gondolas in Venice. You may learn some handy phrases in Italian. It's all very exciting.

After months of eager anticipation, the day finally arrives. You pack your bags and off you go. Several hours later, the plane lands. The stewardess comes in and says, "Welcome to Holland."

"Holland?!?" you say. "What do you mean Holland?? I signed up for Italy! I'm supposed to be in Italy. All my life I've dreamed of going to Italy."

But there's been a change in the flight plan. They've landed in Holland and there you must stay.

The important thing is that they haven't taken you to a horrible, disgusting, filthy place, full of pestilence, famine and disease. It's just a different place.

So you must go out and buy new guide books. And you must learn a whole new language. And you will meet a whole new group of people you would never have met.

It's just a different place. It's slower-paced than Italy, less flashy than Italy. But after you've been there for a while and you catch your breath, you look around.... and you begin to notice that Holland has windmills....and Holland has tulips. Holland even has Rembrandts.

But everyone you know is busy coming and going from Italy... and they're all bragging about what a wonderful time they had there. And for the rest of your life, you will say "Yes, that's where I was supposed to go. That's what I had planned."

And the pain of that will never, ever, ever, ever go away... because the loss of that dream is a very very significant loss.

But... if you spend your life mourning the fact that you didn't get to Italy, you may never be free to enjoy the very special, the very lovely things ... about Holland.

Kalasbilder!

Vi har haft 2 kalas i veckan som var!

Glassnjutning! 

Teo får sin trampbil!

Lillebrors barnhem

Jag hittade detta TV inslag på webben, det är från "lillebrors barnhem. Det ser verkligen jättefint ut! Skönt att även få kontakt med flera familjer som adopterat därifrån som bekräftar att det är bra!

http://bugu.cntv.cn/news/china/sdxwlb/classpage/video/20110529/100554.shtml

En lillebror!

Snart så är vi en till! Vår familjebild från Xian 2009.
Den 11 maj klockan 12:06 ringde det i min telefon när jag satt på jobbet, jag tittade på displayen och såg att det stod Barnens Vänner. Vi hade varit på Barnens Vänners årsmöte på lördagen och träffat alla fantastiska BV:are. Vi pratade då en hel del med Mona och Lisbeth och de sa flera gånger att det finns jätte få barn som man släpper för internationell adoption från Kina just nu. Runt 30-40 i månaden senaste halvåret, mot 600-700 som det var när vi blev matchade med Teo.
Jag tog telefonen och reste mig upp från min plats, jag var så darrig att jag inte kunde sitta still. Samtidigt som jag svarade tog jag och ställde mig bredvid min chef och tog hennes hand. Jag visste inte om benen skulle bära riktigt. Mona berättade (efter att ha frågat om jag hade tid att prata...JAAAAAAAA DET HAR JAG)att det fanns en liten pojke till oss i Shandongprovinsen i staden Jinan, han var 19 månader gammal och fyllde 2 år i september. Kan ju inte direkt påstå att det var det som stog på lappen där jag darrigt försökte anteckna ner vad som sades medan tårarna droppade. När jag lagt på luren var det bara att snabbt förklara för chef och kollegor varför jag måste avvika och sticka direkt hem.
Under resan hem hade jag fullt sjå med att försöka få tag på Calle som var på affärslunch och hade telefonen avstängd. Han hade 9 missade samtal från mig under denna timme, hade jag inte hejdat mig själv hade det nog varit 99 stycken istället! Han var helt inställd på att inget skulle hända på flera månader, så jag förstår att han var "offline". Så ringde han äntligen, min klippa, bästa vän och livskamrat någonstans innan jag kommit till Strängnäs och med tjock röst fick jag ur mig det jag visste och i andra luren svarade Calle med lika gråtmild röst när han fick veta vad det gällde!
Jag ringde vår fantastiska läkare Eva under hemresan och sa att "nu är det dax", jag skickade filen utan att titta i den direkt när jag kom hem. Jag och Calle hade bestämt att vi skulle öppna filen tillsammans och filma precis som förra gången! Calle kom hem efter 40 minuter och efter lite tårdränkt kramande så satte vi oss framför skärmen för att få se vår son för första gången. Jag var så nervös att jag skakade...text...text...text...och där....ett kort på en fantastiskt underbart söt liten pojke! Att läsa information vid dessa tillfällen skulle jag säga "går inte". Efter att ha tittat korten 5 minuter så kunde vi fokusera på det som stod om detta lilla underverk. Vår läkare ringde tillbaka efter en halvtimme och sa att allt såg jättebra ut!!! Den 12 maj skickade vi in våra papper om att fullfölja adoptionen för vår lilla kille, som vi tror kommer få namnet Charlie. Nu väntar vi bara på att få åka!!! Troligtvis kan vi komma iväg i augusti/september. Håll alla tummar för oss att det går fortare nu!!!

Valborg

---

Igår gick vi upp på Åsen för att titta på brasan, brrrr vad kallt det var!

När brasan tände, så tog det bara några sekunder innan det började tokbrinna! Killarna var mycket imponerade!

Aiden njuter av elden!

Kul med eld tyckte nog både Teo och pappa!

Teo försökte blåsa ut brasan!

Älskar denna dikt!

Legacy of an Adopted Child

Once there were two women, neither knew the other
One you do not remember, the other you call mother.

One gave you a nationality, the other gave you a name
One gave you the seed of talent, the other gave you an aim.

Two very different lives shaped yours into one
One became your guiding star, the other was your sun.

One gave you emotions, and one calmed your fears
One saw your first sweet smile, the other dried your tears.

The first gave you life, the second taught you to live it.
The first gave you a need for love, the second was there to give it.

One gave you up—it was all that she could do,
The other prayed for a child—God led her straight to you.

And now you ask me through your tears,
The age-old question of all the years,

Heredity or Environment, which are you a product of?
Neither darling, neither ... just two different kinds of Love.

Hemma!

Nu har vi kommit hem efter en månads semester, allt som allt kan man säga att vi har haft det fantastiskt bra! Hemresan gick som en klocka och tog 10,5 timmar. Synd att Thai airways flottan börjar bli lite sumpiga! Jag gillar inte att man bara har en stor TV och inte skärmar i varje säte. Det är ju omöjligt att se en film om man inte sitter "rätt". Allt lite nedgånget mot när man åkte för ett par år sedan, men det är klart att vi Svenskar sliter ut dessa plan :-)

Det var mörkt och kallt på Arlanda och det kändes ju inte direkt några vårkänslor när vi steg av planet. Men det kommer väl infinna sig snart! Teo var jätteglad över att få se alla sina leksaker igen och rusade upp på rummet och började leka efter en morgonlur! Borta bra men hemma bäst!?