En lillebror!

Snart så är vi en till! Vår familjebild från Xian 2009.
Den 11 maj klockan 12:06 ringde det i min telefon när jag satt på jobbet, jag tittade på displayen och såg att det stod Barnens Vänner. Vi hade varit på Barnens Vänners årsmöte på lördagen och träffat alla fantastiska BV:are. Vi pratade då en hel del med Mona och Lisbeth och de sa flera gånger att det finns jätte få barn som man släpper för internationell adoption från Kina just nu. Runt 30-40 i månaden senaste halvåret, mot 600-700 som det var när vi blev matchade med Teo.
Jag tog telefonen och reste mig upp från min plats, jag var så darrig att jag inte kunde sitta still. Samtidigt som jag svarade tog jag och ställde mig bredvid min chef och tog hennes hand. Jag visste inte om benen skulle bära riktigt. Mona berättade (efter att ha frågat om jag hade tid att prata...JAAAAAAAA DET HAR JAG)att det fanns en liten pojke till oss i Shandongprovinsen i staden Jinan, han var 19 månader gammal och fyllde 2 år i september. Kan ju inte direkt påstå att det var det som stog på lappen där jag darrigt försökte anteckna ner vad som sades medan tårarna droppade. När jag lagt på luren var det bara att snabbt förklara för chef och kollegor varför jag måste avvika och sticka direkt hem.
Under resan hem hade jag fullt sjå med att försöka få tag på Calle som var på affärslunch och hade telefonen avstängd. Han hade 9 missade samtal från mig under denna timme, hade jag inte hejdat mig själv hade det nog varit 99 stycken istället! Han var helt inställd på att inget skulle hända på flera månader, så jag förstår att han var "offline". Så ringde han äntligen, min klippa, bästa vän och livskamrat någonstans innan jag kommit till Strängnäs och med tjock röst fick jag ur mig det jag visste och i andra luren svarade Calle med lika gråtmild röst när han fick veta vad det gällde!
Jag ringde vår fantastiska läkare Eva under hemresan och sa att "nu är det dax", jag skickade filen utan att titta i den direkt när jag kom hem. Jag och Calle hade bestämt att vi skulle öppna filen tillsammans och filma precis som förra gången! Calle kom hem efter 40 minuter och efter lite tårdränkt kramande så satte vi oss framför skärmen för att få se vår son för första gången. Jag var så nervös att jag skakade...text...text...text...och där....ett kort på en fantastiskt underbart söt liten pojke! Att läsa information vid dessa tillfällen skulle jag säga "går inte". Efter att ha tittat korten 5 minuter så kunde vi fokusera på det som stod om detta lilla underverk. Vår läkare ringde tillbaka efter en halvtimme och sa att allt såg jättebra ut!!! Den 12 maj skickade vi in våra papper om att fullfölja adoptionen för vår lilla kille, som vi tror kommer få namnet Charlie. Nu väntar vi bara på att få åka!!! Troligtvis kan vi komma iväg i augusti/september. Håll alla tummar för oss att det går fortare nu!!!