Jag kan just nu inte låta bli att läsa andras bloggar, framför allt de som väntar och hämtat barn från samma barnhem som oss. Vissa är allt igenom lyckliga, andra inte.
En pojke som kommer från lillebrors barnhem, adopterades tidigare i år vid 9 års ålder, han är döv och har aldrig fått lära sig teckenspråk eller att skriva! Efter några månader i sin nya familj så lyckas han för första gången i sitt liv kommunicera. Han kan då berätta att han är en dålig pojke eftersom han inte har lyckats ta hand om sina "små syskon" på barnhemmet. Mamman frågar undrande vad han menar?! Pojken är helt förtvivlad och berättar att även fast han försökte hålla reda på sina "bröder och systrar" så försvann de. Han brukade gå upp på nätterna och vaka över dem, men endå så försvann vissa av dem . Mamman visar då bilder på barn hon känner till som blivit adopterade innan pojken och frågar om han känner igenoch kanske menar någon av dessa barnen?! Han blir alldeles perplex och undrar hur hon kan veta??? När hon berättar att barnen gjort samma resa som honom och fått komma till "sina" mammor och pappor, börjar han gråta av lycka. En börda tung som ett berg och som en 9 åring verkligen inte ska behöva ta på sig rasar från hans axlar!
Tänk så mycket ont och oro man kunnat bespara denna stackars pojke om han kunnat få lära sig kommunicera!
Idag har vi väntat 25 dagar på vår reseinbjudan till Kina, snart har ytterligare ett av pojkens "syskon" en familj och tänk att denna gång vet han att det är vi, för hans mamma och pappa har berättat det för honom!
{A little Road trip}
5 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar