Jag sitter och funderar på när jag blev mamma egentligen? Konstiga funderingar kanske du tycker, men som adoptivförälder så är det inte så självklart. När alla papper är inskickade till landet så går man bara och väntar att bli matchad med ett barn.
Den 9:e juni 2009 ringde telefonen och vi fick veta att att Teo fanns i Kina och väntade på oss!
Var det när jag såg den här bilden och förälskade mig i min son jag blev mamma?
Eller var det när Kina den 5:e sep 2009 skickade sitt godkännande och skickade sitt officiella barnbesked?
Var det när jag höll honom i mina armar för första gången i en hisshall i Xian? Eller dagen efter när vi officiellt hade skrivit på alla papper och han enligt lag var vår son?
Eller när vi kommit hem och landat i vardagen och jag började förstå att han är här nu?!
Det jag vet är att mina barn kallar mig mamma och att min kärlek till dem är starkare än någon känsla jag någonsin haft! Jag har burit dem i mitt hjärta och inte i min mage under tiden vi väntat på dem.
----------------------------------------------------------
Jag är så tacksam för att du födde vår son…
Och så ledsen att du inte fick ta del av hans liv.
Jag är så glad att jag fick möjligheten att bli hans mamma…
Och kommer alltid att dela den rollen med dig.
Du fick bära honom den första tiden av hans liv och jag bara
som en längtan i mitt hjärta…
Idag är det tvärtom.
Jag är så lycklig över att få dela mitt liv med vår son…
Han är så älskad av oss båda!
/Tina Zetterström stolt mamma!
----------------------------------------------------------
3 kommentarer:
SNYFT, så fint skrivit.
Håller med Tinna!!
Men det är verkligen en bra fråga/fundering.... För min egen del så blev jag mamma när jag för första gången höll bilden på Elsa i min hand! Känslan var så stark att hon var "min"...ingen, ingen fick ta henne! Jag insåg nog aldrig allt som skulle kunnat hända på vägen, allt var kristallklart att allt skulle gå vägen. Jag var kanske naiv, men det var en sån oerhört skön känsla att jag ÄNTLIGEN skulle få bli mamma, efter så många års väntan & längtan, över 17 år!! Att få släppa allt Depp efter IVF berg & dalbanan och över 1 år med papper/kurser/läkarbesök och ännu mer papper, så var man framme! Den känslan går inte att beskriva den MÅSTE upplevas tror jag!! De som får biobarn, kan nog aldrig riktigt förstå vad vi går igenom...
Kram & GRATTIS till dig mamma Tina, för att du är en underbar mamma till era fina killar!!! /mamma Eva!!
SANT!STORT! och myckert vackert formulerat!
/Annelie
Skicka en kommentar