Jag hämtade detta inlägg från vår reseblogg, helt sanslöst att det gått ett år!? Det är händelser som denna som jag aldrig kommer att glömma (så länge knoppen är med)! Så här skrev jag:
Att bli förälder till ett barn via adoption är en resa som ofta börjar i sorg i alla fall för de flesta Svenska familjer som adopterar. Från att få bekedet att aldrig kunna få egenfödda barn till steget om att adoption är en fantastisk möjlighet att bli förälder, kräver tid att landa i den nya insikten att det inte är "kört" att få möjlighet att bli en barnfamilj.
Denna resa började för oss runt 2004 och den 1 november 2009 så höll vi vår son Teo i våra armar för första gången i en sumpig hisshall på Civil Affairs i Xian i Shaanxiprovinsen i Kina. Redan i augusti 2010 anmälde vi vårt intresse för ett syskon. Vårt medgivande från kommunen var klart i mars 2011, den 1 april skickade vi in alla våra papper till Kina och fick veta att våran lunta var ankomstregistrerad den 14 april.
Den 11 maj klockan 12:06 ringde det i min telefon när jag satt på jobbet, jag tittade på displayen och såg att det var vår adoptionsbyrå Barnens Vänner. Vi hade varit på Barnens Vänners årsmöte på lördagen och träffat alla fantastiska BV:are. Vi pratade då en hel del med Mona och Lisbeth och de sa flera gånger att det finns jättefå barn som man släpper för internationell adoption från Kina just nu. Runt 30-40 i månaden senaste halvåret, mot 600-700 som det var när vi blev matchade med Teo.
Jag tog telefonen och reste mig upp från min plats, jag var så darrig att jag inte kunde sitta still. Samtidigt som jag svarade tog jag och ställde mig bredvid min chef och tog hennes hand. Jag visste inte om benen skulle bära riktigt. Mona berättade (efter att ha frågat om jag hade tid att prata...JAAAAAAAA DET HADE JAG) att det fanns en liten pojke till oss i Shandongprovinsen i staden Jinan, han var 19 månader gammal och fyllde 2 år 20 september. Kan ju inte direkt påstå att det var det som stog på lappen där jag darrigt försökte anteckna ner vad som sades medan tårarna droppade. När jag lagt på luren var det bara att snabbt förklara för chef och kollegor varför jag måste avvika och sticka direkt hem.
Under resan hem hade jag fullt sjå med att försöka få tag på Calle som var på affärslunch och hade telefonen avstängd. Han hade 9 missade samtal från mig under denna timme, hade jag inte hejdat mig själv hade det nog varit 99 stycken istället! Han var helt inställd på att inget skulle hända på flera månader, så jag förstår att han var "offline". Så ringde han äntligen, min klippa, bästa vän och livskamrat någonstans innan jag kommit till Strängnäs och med tjock röst fick jag ur mig det jag visste och i andra luren svarade Calle med lika gråtmild röst när han fick veta vad det gällde!
Jag ringde vår fantastiska läkare Eva under hemresan och sa att "nu är det dax", jag skickade filen utan att titta i den direkt när jag kom hem. Jag och Calle hade bestämt att vi skulle öppna filen tillsammans och filma precis som förra gången! Calle kom hem efter 40 minuter och efter lite tårdränkt kramande så satte vi oss framför skärmen för att få se vår son för första gången. Jag var så nervös att jag skakade...text...text...text...och där....ett kort på en fantastiskt underbart söt liten pojke!
Att läsa information vid dessa tillfällen skulle jag säga "går inte". Efter att ha tittat korten 5 minuter, så kunde vi fokusera på det som stod om detta lilla underverk. Vår läkare ringde tillbaka efter en halvtimme och sa att allt såg jättebra ut!!! Den 12 maj skickade vi in våra papper om att fullfölja adoptionen för vår lilla kille Fu Zhi Liang, som kommer få namnet Charlie. Välkomna att följa med oss på vårt livs resa till lillebror!
